Tänk att med språket som enda verktyg trollbinda läsaren till den grad att hon reagerar fysiskt. Att bli så trollbunden som läsare att hon håller andan, hennes hjärta rusar, magen knyter sig och hon ömsom gråter och ömsom skrattar. Det låter tämligen ganska osannolikt, men är ett faktum. Rätt bok vid rätt tid och du bläddrar bland dina känslor i samma takt som du vänder blad i boken.
En bok som ger mig rysningar än idag är 2006 års Pulitzerpris-vinnare Vägen av Cormac McCarthy. Jag läste den strax innan filmen kom, d.v.s. någon gång under 2009. Boken höll mig i ett järngrepp. Jag läste den medvetet väldigt långsamt då boken är förhållandevis ganska tunn. Men vilken dragningskraft som finns i hans språk! Jag frös. Jag hungrade. Och jag grät. Floder.
Vägen handlar om en apokalyptisk framtid där himlen är för evigt grå, eldarna härjar landskapet och människan visar sin sämsta sida. Men också sin bästa. Boken handlar om kärleken mellan far och son och deras resa genom ett raserat land. Det är svart. Det är tungt. Det är vemod. Men också kärlek. Det är glädje. Det är stundom hoppfullt. En bok som rör dig ända in i själen. Läs den!
Vägen är helt fantastisk! Jag älskade den inte ens när jag läste den men såhär efteråt så växer den för varje gång jag tänker på den och jag märker att jag ofta refererar till den när jag pratar om andra böcker och filmer. Den har gjort ett outplånligt intryck på mig och jag märkte det nästan inte när jag läste den…
Jag blev visserligen betagen direkt, men jag håller med om att den växer allt mer ju längre tiden går. Genialisk författad med andra ord.