På tal om fysisk litteratur. Som sextonåring, fylld till bredden med tonårsångest, hittade jag Lagerkvists diktsamling Ångest från 1916. Det var en ”perfect match” så att säga. Jag vältrade mig litterärt i blod, svärta och tröstlöshet. Det var köttiga sår. Det var blodiga fåglar. Det var rivande ångest. Det var jag.
Andra fann Morrissey. Eller Kent. Jag fann Lagerkvist.
Oye, när du var sexton var väl varken Kent eller Morrissey speciellt stora 😉 (Men jag anar att du menar sextonåringar generellt och inte de som var sexton samtidigt som du)
Bah slag under bältet! 😉 Jorå Morrissey var väl stora – det var vi som missade/vände bort blicken?! Kent fanns dock inte än. Ja, jag talar om tidlös tonårsångest – tanken att en sextonåring då och idag fortfarande har behållning av en diktsamling som kom ut 1916 är fascinerande.
Känslor trotsar tid och rum.
Så sant, Morrissey är en gammal gubbe och jag köpte inte min första platta förrän 2007 så jag var något sen kan man säga.